Failure
-Vet du om att du Snarkar JÄTTEHÖGT???
-Ehh..nääe
- Därför ska du få byta rum. Du har stört flickorna inatt så du ska få rummet Allra Längst Bort
-Ehh..jaha
Kvinnan jag delat rum med under natten har inte yppat ett ord om detta till mig. Däremot har hon sagt till personalen.
Nu sitter hon i soffan och ser oskyldig ut.
Jag frågar henne om jag stört henne hela natten.
Jaaaaaaaa guuuud, alltså jag trodde inte det var saaant. Att du inte väckte dig själv alltsåå....
- Förlåt då.
Inte för att det gör mig nåt att få ett eget rum. Tvärtom är det jätteskönt.
Jag kommer dit på måndagsmorgonen. Bakfull och nervös.
Det första jag ska göra är att blåsa i ett alko-test och lämna urinprov.
Ehh men vänta nu, ska hon vara MED på toa när jag kissar?
Jaha... Jag låtsas vara luttrad och som att detta har jag varit med om tusen gånger... Nähädu.
Men jag lyckas kissa ut några droppar i en mugg och hon gör ett drogtest på det.
Ja jodå det här är ingen konstigt alls, det har jag varit med om massa gånger -NOT
Jag blåser noll på alko-testet (tack och lov att jag lade mig så tidigt dagen innan)
Urinen visar inga spår av droger och hon säger det som att jag skulle bli stolt.
Stolt? Jag har aldrig ens provat droger.
Blir visad till mitt rum och börjar packa upp mina kläder.
Försöker skaka av mig olustkänslorna och tänker att det blir nog bättre snart.
Snart....
Sitter kvar på mitt rum tills någon kommer och säger att det är lunch.
Jag går ner till matsalen som i en slags dimma...massa människor hälsar och skakar hand.
Jag kan omöjligt avgöra vilka som är personal och vilka som är boende.
En massa namn...kommer inte ihåg nåt.
Kvinnan som jag delar rum med känner jag igen lite sen tidigare från Ny Vy.
Anstränger mig till det yttersta och lyckas prata lite med henne.
De två andra intagna kvinnorna är i 50-års åldern och väldigt trevliga men min skyddsmur är hög.
Jag svarar artigt på frågor de ställer.
Den ena kvinnan ser ut som urtypen av en drogalkis. En sån som man ser med a-lagarna på stan.
En sån som jag skulle kunna hitta hemma hos mamma på nån supfest.
En sån som man kan se få snedtändning på stan.
Och jag tror jag har sett henne oxå.
Hon berättar att hon är blandmissbrukare och har varit nykter i tio månader. Den längsta nykterhet hon
haft sen hon var tolv.
Hon är rar - men jag får flashback från mammas suparkompisar som hon hade när jag var liten.
Olustkänslor.
ALLA - och jag menar ALLA på detta ställer röker. Alla boende -all personal.
Många höjda ögonbryn när jag berättar att jag inte röker.
Lite överallt finns balkonger där alla går ut och röker stup i ett och jag inser snart att jag inte kan sitta
i "allrummet" på nedervåningen och titta på tv för det stinker rök.
Hela soffan stinker.
Hänger inte med i Jargongen som pågår heller. Det här gänget är sammansvetsat och jag har ingen plats.
Kan inte ta någon plats heller.
Två äldre herrar och några grabbar i tjugofemårsåldern.
Eftersom jag inte kan ta kontakt så är det ingen som orkar ta kontakt med mig heller.
The Story Of My Life.
Den ena karln påminner mig om de äckliga supgubbarna som mamma brukade dra hem.
Olustkänslor.
Vi damer har egen tv på ovanvåningen men där sitter min rumskamrat och hon har bestämda program som hon
alltid tittar på.
Soffan har hon tagit oxå. Sätter mig i fåtöljen men den ger mig ryggvärk.
Lika bra att gå och lägga sig. Trots att klockan bara är halv tio.
-Det är morgonmöte nu.
-Jaha..eh vart då..?
Blir visad till ett rum som består av ett ovalt bord med stolar runt omkring.
Alla sätter sig.
En runda börjar.
Jaha..shit man ska visst säga nåt.. Hur man mår och så...fan
De säger "gomorron , jag mår bra idag" eller "gomorron, jag är jätteförkyld idag"
Det är min tur.
-Godmorgon...jag ehh....näee...
8 par ögon tittar på mig.
-Eh...jag tror det räcker så. Jag vet inte vad jag ska säga....
Presentera dig! säger alkodrogkvinnan
Tystnad.
Nejdå du behöver inte säga något idag, säger en av teraputerna. Då får du säga desto mer imorgon.
Jag tittar ner på mina händer och önskar mig hundra mil bort.
Nu tycker alla att jag är konstig oxå.
Vilket jag är.
Fan jag platsar inte in nånstans. Definitivt inte här.
Jag berättade vid inskrivningen hur svårt jag har för den sociala biten, och ändå hamnar jag i dessa
situationer.
Jag förstod att det var detta jag skulle fallera på.
Det känns som att jag är 5 år igen och går på dagis. Ingen att leka med. Jag pratar inte och blir bortglömd.
Jag pratade inte överhuvudtaget på de fyra år jag gick på dagis!!
Gråter på mitt rum.
Sover.
Gråter på mitt rum.
Sover.
Går ner och äter måltiderna.
Nu tittar de boende knappt upp på mig längre när jag kommer.
Jag har blivit o s y n l i g.
Jag passar inte in. Jag röker inte. Jag har ingen lättsam attityd. Jag kan inte Jargongen.
T.o.m vid inskrivnings-samtalet var det tydligt att jag inte passade in.
De flesta boende har nätt och jämnt gått ut grundskolan.
-Jahaaa...har du pluggat på Högskolan??? Nämen...
Min verbala förmåga slår terapeutens med hästlängder.
Fan jag kanske borde låtsas bli korkad och börja röka?
-Idag är det Friskvård som står på schemat! Har de talat om för dig vad det innebär?
-ehh näe.
-Vi går till Jernvallen och spelar badminton. Och vill man inte vara med så måste man följa med
och titta på.
-okej...
Grabbgänget och alkodrogkvinnan. Två terapeuter och jag.
Följer väl med då.
Vi promenerar dit.
vill inte vill inte vill inte vill inte
Går in på Jernvallen och väntar utanför en gymnastiksal.
vill inte vill inte vill inte
Alkodrogkvinnan frågar mig om jag vill följa med till RIA sen och måla på glas.
Jag kan knappt svara... RIA...?
Vi går in i gymnastiksalen. Några flickor håller på att avsluta. Flickor som bara är nåt år
äldre än S****. Min lilla flicka...saknar dig så....
vill inte vara här vill inte vill inte
kan inte andas....var är dörren...måste ut.
Ser allt som i en tunnel nu. Det sticker i fingertopparna.
fly fly fly
Måste ta mig fram till terapeuten och berätta...måste.
-Jag går tillbaks.
-Okej, gör så.
Dörren dörren dörren
måste ut.
Väl ute kommer tårarna.
Hjärtat rusar.
måste lugna ner mig
måste
Går tillbaka med tårarna rinnande.
Ringer på och blir insläppt.
Terapeuten som öppnar frågade om det gick bra.
Jag kan inte svara.
När ska folk förstå att jag lider av psykisk ohälsa?
Att jag har en psykisk sjukdom?
Att jag är som ett öppet sår?
Att jag inte KAN interagera med andra som inte har samma problem som jag?
Jag lägger hellre in mig på psyket.
Där blir jag förstådd iaf.
Jag vill inte vara den osynliga rädda lilla flickan längre.
Går upp på mitt rum och packar.
-Ehh..nääe
- Därför ska du få byta rum. Du har stört flickorna inatt så du ska få rummet Allra Längst Bort
-Ehh..jaha
Kvinnan jag delat rum med under natten har inte yppat ett ord om detta till mig. Däremot har hon sagt till personalen.
Nu sitter hon i soffan och ser oskyldig ut.
Jag frågar henne om jag stört henne hela natten.
Jaaaaaaaa guuuud, alltså jag trodde inte det var saaant. Att du inte väckte dig själv alltsåå....
- Förlåt då.
Inte för att det gör mig nåt att få ett eget rum. Tvärtom är det jätteskönt.
Jag kommer dit på måndagsmorgonen. Bakfull och nervös.
Det första jag ska göra är att blåsa i ett alko-test och lämna urinprov.
Ehh men vänta nu, ska hon vara MED på toa när jag kissar?
Jaha... Jag låtsas vara luttrad och som att detta har jag varit med om tusen gånger... Nähädu.
Men jag lyckas kissa ut några droppar i en mugg och hon gör ett drogtest på det.
Ja jodå det här är ingen konstigt alls, det har jag varit med om massa gånger -NOT
Jag blåser noll på alko-testet (tack och lov att jag lade mig så tidigt dagen innan)
Urinen visar inga spår av droger och hon säger det som att jag skulle bli stolt.
Stolt? Jag har aldrig ens provat droger.
Blir visad till mitt rum och börjar packa upp mina kläder.
Försöker skaka av mig olustkänslorna och tänker att det blir nog bättre snart.
Snart....
Sitter kvar på mitt rum tills någon kommer och säger att det är lunch.
Jag går ner till matsalen som i en slags dimma...massa människor hälsar och skakar hand.
Jag kan omöjligt avgöra vilka som är personal och vilka som är boende.
En massa namn...kommer inte ihåg nåt.
Kvinnan som jag delar rum med känner jag igen lite sen tidigare från Ny Vy.
Anstränger mig till det yttersta och lyckas prata lite med henne.
De två andra intagna kvinnorna är i 50-års åldern och väldigt trevliga men min skyddsmur är hög.
Jag svarar artigt på frågor de ställer.
Den ena kvinnan ser ut som urtypen av en drogalkis. En sån som man ser med a-lagarna på stan.
En sån som jag skulle kunna hitta hemma hos mamma på nån supfest.
En sån som man kan se få snedtändning på stan.
Och jag tror jag har sett henne oxå.
Hon berättar att hon är blandmissbrukare och har varit nykter i tio månader. Den längsta nykterhet hon
haft sen hon var tolv.
Hon är rar - men jag får flashback från mammas suparkompisar som hon hade när jag var liten.
Olustkänslor.
ALLA - och jag menar ALLA på detta ställer röker. Alla boende -all personal.
Många höjda ögonbryn när jag berättar att jag inte röker.
Lite överallt finns balkonger där alla går ut och röker stup i ett och jag inser snart att jag inte kan sitta
i "allrummet" på nedervåningen och titta på tv för det stinker rök.
Hela soffan stinker.
Hänger inte med i Jargongen som pågår heller. Det här gänget är sammansvetsat och jag har ingen plats.
Kan inte ta någon plats heller.
Två äldre herrar och några grabbar i tjugofemårsåldern.
Eftersom jag inte kan ta kontakt så är det ingen som orkar ta kontakt med mig heller.
The Story Of My Life.
Den ena karln påminner mig om de äckliga supgubbarna som mamma brukade dra hem.
Olustkänslor.
Vi damer har egen tv på ovanvåningen men där sitter min rumskamrat och hon har bestämda program som hon
alltid tittar på.
Soffan har hon tagit oxå. Sätter mig i fåtöljen men den ger mig ryggvärk.
Lika bra att gå och lägga sig. Trots att klockan bara är halv tio.
-Det är morgonmöte nu.
-Jaha..eh vart då..?
Blir visad till ett rum som består av ett ovalt bord med stolar runt omkring.
Alla sätter sig.
En runda börjar.
Jaha..shit man ska visst säga nåt.. Hur man mår och så...fan
De säger "gomorron , jag mår bra idag" eller "gomorron, jag är jätteförkyld idag"
Det är min tur.
-Godmorgon...jag ehh....näee...
8 par ögon tittar på mig.
-Eh...jag tror det räcker så. Jag vet inte vad jag ska säga....
Presentera dig! säger alkodrogkvinnan
Tystnad.
Nejdå du behöver inte säga något idag, säger en av teraputerna. Då får du säga desto mer imorgon.
Jag tittar ner på mina händer och önskar mig hundra mil bort.
Nu tycker alla att jag är konstig oxå.
Vilket jag är.
Fan jag platsar inte in nånstans. Definitivt inte här.
Jag berättade vid inskrivningen hur svårt jag har för den sociala biten, och ändå hamnar jag i dessa
situationer.
Jag förstod att det var detta jag skulle fallera på.
Det känns som att jag är 5 år igen och går på dagis. Ingen att leka med. Jag pratar inte och blir bortglömd.
Jag pratade inte överhuvudtaget på de fyra år jag gick på dagis!!
Gråter på mitt rum.
Sover.
Gråter på mitt rum.
Sover.
Går ner och äter måltiderna.
Nu tittar de boende knappt upp på mig längre när jag kommer.
Jag har blivit o s y n l i g.
Jag passar inte in. Jag röker inte. Jag har ingen lättsam attityd. Jag kan inte Jargongen.
T.o.m vid inskrivnings-samtalet var det tydligt att jag inte passade in.
De flesta boende har nätt och jämnt gått ut grundskolan.
-Jahaaa...har du pluggat på Högskolan??? Nämen...
Min verbala förmåga slår terapeutens med hästlängder.
Fan jag kanske borde låtsas bli korkad och börja röka?
-Idag är det Friskvård som står på schemat! Har de talat om för dig vad det innebär?
-ehh näe.
-Vi går till Jernvallen och spelar badminton. Och vill man inte vara med så måste man följa med
och titta på.
-okej...
Grabbgänget och alkodrogkvinnan. Två terapeuter och jag.
Följer väl med då.
Vi promenerar dit.
vill inte vill inte vill inte vill inte
Går in på Jernvallen och väntar utanför en gymnastiksal.
vill inte vill inte vill inte
Alkodrogkvinnan frågar mig om jag vill följa med till RIA sen och måla på glas.
Jag kan knappt svara... RIA...?
Vi går in i gymnastiksalen. Några flickor håller på att avsluta. Flickor som bara är nåt år
äldre än S****. Min lilla flicka...saknar dig så....
vill inte vara här vill inte vill inte
kan inte andas....var är dörren...måste ut.
Ser allt som i en tunnel nu. Det sticker i fingertopparna.
fly fly fly
Måste ta mig fram till terapeuten och berätta...måste.
-Jag går tillbaks.
-Okej, gör så.
Dörren dörren dörren
måste ut.
Väl ute kommer tårarna.
Hjärtat rusar.
måste lugna ner mig
måste
Går tillbaka med tårarna rinnande.
Ringer på och blir insläppt.
Terapeuten som öppnar frågade om det gick bra.
Jag kan inte svara.
När ska folk förstå att jag lider av psykisk ohälsa?
Att jag har en psykisk sjukdom?
Att jag är som ett öppet sår?
Att jag inte KAN interagera med andra som inte har samma problem som jag?
Jag lägger hellre in mig på psyket.
Där blir jag förstådd iaf.
Jag vill inte vara den osynliga rädda lilla flickan längre.
Går upp på mitt rum och packar.
