virginiawoolf

Vad vill du säga när allting är sagt?
vad vill du känna när någon tagit din makt?
du vill att jag ska sjunga
men bara om sånt som hör till sitt
men ska jag sjunga
då ska det finnas tid att sjunga fritt

Vem vill du spela när du lagt alla kort?
hur vill du leva när tiden går för fort?
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt

Hur ska du veta om ingen lärt dig hur?
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur?
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd?
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt

Melissa Horn

-Vet du om att du Snarkar JÄTTEHÖGT???

-Ehh..nääe

- Därför ska du få byta rum. Du har stört flickorna inatt så du ska få rummet Allra Längst Bort

-Ehh..jaha

Kvinnan jag delat rum med under natten har inte yppat ett ord om detta till mig. Däremot har hon sagt till personalen.
Nu sitter hon i soffan och ser oskyldig ut.
Jag frågar henne om jag stört henne hela natten.
Jaaaaaaaa guuuud, alltså jag trodde inte det var saaant. Att du inte väckte dig själv alltsåå....

- Förlåt då.

Inte för att det gör mig nåt att få ett eget rum. Tvärtom är det jätteskönt.

Jag kommer dit på måndagsmorgonen. Bakfull och nervös.
Det första jag ska göra är att blåsa i ett alko-test och lämna urinprov.
Ehh men vänta nu, ska hon vara MED på toa när jag kissar?
Jaha... Jag låtsas vara luttrad och som att detta har jag varit med om tusen gånger... Nähädu.
Men jag lyckas kissa ut några droppar i en mugg och hon gör ett drogtest på det.
Ja jodå det här är ingen konstigt alls, det har jag varit med om massa gånger -NOT
Jag blåser noll på alko-testet (tack och lov att jag lade mig så tidigt dagen innan)
Urinen visar inga spår av droger och hon säger det som att jag skulle bli stolt.
Stolt? Jag har aldrig ens provat droger.

Blir visad till mitt rum och börjar packa upp mina kläder.
Försöker skaka av mig olustkänslorna och tänker att det blir nog bättre snart.
Snart....

Sitter kvar på mitt rum tills någon kommer och säger att det är lunch.
Jag går ner till matsalen som i en slags dimma...massa människor hälsar och skakar hand.
Jag kan omöjligt avgöra vilka som är personal och vilka som är boende.
En massa namn...kommer inte ihåg nåt.

Kvinnan som jag delar rum med känner jag igen lite sen tidigare från Ny Vy.
Anstränger mig till det yttersta och lyckas prata lite med henne.
De två andra intagna kvinnorna är i 50-års åldern och väldigt trevliga men min skyddsmur är hög.
Jag svarar artigt på frågor de ställer.
Den ena kvinnan ser ut som urtypen av en drogalkis. En sån som man ser med a-lagarna på stan.
En sån som jag skulle kunna hitta hemma hos mamma på nån supfest.
En sån som man kan se få snedtändning på stan.
Och jag tror jag har sett henne oxå.
Hon berättar att hon är blandmissbrukare och har varit nykter i tio månader. Den längsta nykterhet hon
haft sen hon var tolv.
Hon är rar - men jag får flashback från mammas suparkompisar som hon hade när jag var liten.
Olustkänslor.

ALLA - och jag menar ALLA på detta ställer röker. Alla boende -all personal.
Många höjda ögonbryn när jag berättar att jag inte röker.
Lite överallt finns balkonger där alla går ut och röker stup i ett och jag inser snart att jag inte kan sitta
i "allrummet" på nedervåningen och titta på tv för det stinker rök.
Hela soffan stinker.
Hänger inte med i Jargongen som pågår heller. Det här gänget är sammansvetsat och jag har ingen plats.
Kan inte ta någon plats heller.
Två äldre herrar och några grabbar i tjugofemårsåldern.
Eftersom jag inte kan ta kontakt så är det ingen som orkar ta kontakt med mig heller.
The Story Of My Life.
Den ena karln påminner mig om de äckliga supgubbarna som mamma brukade dra hem.
Olustkänslor.

Vi damer har egen tv på ovanvåningen men där sitter min rumskamrat och hon har bestämda program som hon
alltid tittar på.
Soffan har hon tagit oxå. Sätter mig i fåtöljen men den ger mig ryggvärk.
Lika bra att gå och lägga sig. Trots att klockan bara är halv tio.


-Det är morgonmöte nu.
-Jaha..eh vart då..?

Blir visad till ett rum som består av ett ovalt bord med stolar runt omkring.
Alla sätter sig.
En runda börjar.

Jaha..shit man ska visst säga nåt.. Hur man mår och så...fan
De säger "gomorron , jag mår bra idag" eller "gomorron, jag är jätteförkyld idag"

Det är min tur.

-Godmorgon...jag ehh....näee...
8 par ögon tittar på mig.
-Eh...jag tror det räcker så. Jag vet inte vad jag ska säga....
Presentera dig! säger alkodrogkvinnan
Tystnad.
Nejdå du behöver inte säga något idag, säger en av teraputerna. Då får du säga desto mer imorgon.

Jag tittar ner på mina händer och önskar mig hundra mil bort.
Nu tycker alla att jag är konstig oxå.
Vilket jag är.

Fan jag platsar inte in nånstans. Definitivt inte här.
Jag berättade vid inskrivningen hur svårt jag har för den sociala biten, och ändå hamnar jag i dessa
situationer.
Jag förstod att det var detta jag skulle fallera på.
Det känns som att jag är 5 år igen och går på dagis. Ingen att leka med. Jag pratar inte och blir bortglömd.
Jag pratade inte överhuvudtaget på de fyra år jag gick på dagis!!

Gråter på mitt rum.
Sover.
Gråter på mitt rum.
Sover.

Går ner och äter måltiderna.
Nu tittar de boende knappt upp på mig längre när jag kommer.
Jag har blivit o s y n l i g.

Jag passar inte in. Jag röker inte. Jag har ingen lättsam attityd. Jag kan inte Jargongen.

T.o.m vid inskrivnings-samtalet var det tydligt att jag inte passade in.
De flesta boende har nätt och jämnt gått ut grundskolan.
-Jahaaa...har du pluggat på Högskolan??? Nämen...
Min verbala förmåga slår terapeutens med hästlängder.
Fan jag kanske borde låtsas bli korkad och börja röka?

-Idag är det Friskvård som står på schemat! Har de talat om för dig vad det innebär?
-ehh näe.
-Vi går till Jernvallen och spelar badminton. Och vill man inte vara med så måste man följa med
och titta på.
-okej...

Grabbgänget och alkodrogkvinnan. Två terapeuter och jag.
Följer väl med då.
Vi promenerar dit.  
vill inte vill inte vill inte vill inte
Går in på Jernvallen och väntar utanför en gymnastiksal.
vill inte vill inte vill inte
Alkodrogkvinnan frågar mig om jag vill följa med till RIA sen och måla på glas.
Jag kan knappt svara... RIA...?
Vi går in i gymnastiksalen. Några flickor håller på att avsluta. Flickor som bara är nåt år
äldre än S****.  Min lilla flicka...saknar dig så....
vill inte vara här vill inte vill inte
kan inte andas....var är dörren...måste ut.
Ser allt som i en tunnel nu. Det sticker i fingertopparna.
fly fly fly
Måste ta mig fram till terapeuten och berätta...måste.
-Jag går tillbaks.
-Okej, gör så.

Dörren dörren dörren
måste ut.

Väl ute kommer tårarna.
Hjärtat rusar.
måste lugna ner mig
måste

Går tillbaka med tårarna rinnande.
Ringer på och blir insläppt.
Terapeuten som öppnar frågade om det gick bra.
Jag kan inte svara.

När ska folk förstå att jag lider av psykisk ohälsa?
Att jag har en psykisk sjukdom?
Att jag är som ett öppet sår?
Att jag inte KAN interagera med andra som inte har samma problem som jag?

Jag lägger hellre in mig på psyket.
Där blir jag förstådd iaf.

Jag vill inte vara den osynliga rädda lilla flickan längre.

Går upp på mitt rum och packar.

Du skrapar rutor nu igen
Jag är passageraren, det är du som kör
Stan förblöder, allt är stängt
Du pratar jobb, jag längtar hem igen

Åh, det är så svårt att höra vad du säger
Vad är det du egentligen vill säga?

Ensamheten, ensamheten

Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten

Ett helt nytt ljus ger oss nytt hopp
Men även skuggorna blir större nu
Och inget är sig längre likt

I din värld av mörkret syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten

 

 

 

Jocke Berg

Hjärnan verkar ha lugnat ner sig litegrann iaf.
Tror inte jag drömt om alkohol de senaste nätterna iaf.
Nionde dagen jag är helt vit idag.

Igår var det verkligen styrkeprovet nr. 1
Lämna barnen - och inte kunna döva mig med sprit.
Det gjorde så ont, så ont, så ont.
Grät, grät, grät och kunde ha gett bort ena njuren för att få ta en drink.
Kan inte minnas den dag jag inte supit efter att jag lämnat barnen.
Det lämnar ett stort hål inuti mig varje gång jag skiljs från dem och det hålet
har jag fyllt med alkohol.

Men jag klarade det.

Mycket tack vare raringen som funnits vid min sida hela helgen.

Helgen har varit en berg-och-dalbana när det gäller mina känslor.

Hade inte orkat om det inte vore för Dig.

Tack vännen.
Du är fantastisk.

Inatt drömde jag att två thailändskor stod i ett gathörn på stan å sålde billig sprit på dunkar...

Jamen hallå liksom...nu får väl hjärnan ta å ge sig

Tur man kan skratta åt eländet iaf :)

Jaa...vad ska man säga?
Det där återfallet varade en vecka :(
Men i måndags tog jag mig till Beroendecentrum och fick Antabus och igår & idag har jag varit på Ny Vy.
På´n igen då.
Jag trodde först att det skulle vara som att börja på ruta 1 igen men så är det verkligen inte.
En process har startat i mig oavsett återfallet och insikter är oåterkalleliga.
Det känns bra att vara igång igen men suget är förjävligt.
Inte blir det bättre att jag drömmer om alkohol nästan varje natt. :(
Somnade med barnen nån timme nu på kvällen och då drömde jag om whisky...
En jäkla uppförsbacke är det minst sagt.
Bävar för helgen men ska försöka ta en dag i taget.

Sitter och tänker på kärlek och relationer nu ikväll oxå.
Jag känner en stor sorg över att jag aldrig blir kär som andra.
Att jag aldrig riktigt kan ge mig hän.
Jag vet att min borderline spökar mycket när det gäller relationer överlag.
Den extrema rädslan för att bli övergiven resulterar i att jag ser till att vara på min vakt
och minsann lämna innan jag blir lämnad.
Jag "testar" oxå hela tiden gränser för hur långt jag kan gå innan min partner ger upp.
Bara en har gjort det än så länge, och då hade det gått riktigt lååångt....



Framtiden känns allmänt tung att tänka på...
När jag fått någorlunda bukt på min alkoholism då måste jag börja behandling för min borderline.
Många år av jobb känns det som :(

Känner för att skriva om nåt helt annat idag.
Har en minst sagt jobbig vecka så....*orkar älta om det*

Jag vältar mig i några härliga minnen av det ljuva 90-talet. :)

Några guldkorn:

• Öl, shots & mat för 19 kr på Garbo - alltid fullt med folk och nästan alltid skoj :)
• Fredrik som försöker sig på dansen från "Out of Space" med Progidy på dansgolvet :)
• Kebaben från Aydins!!!
• Fredagskvällar på KeyClub på Victoria
• Den totala besattheten av spelet Half-Life :)
• När vi sitter ett gäng och tittar på filmen "South Park- the movie" och garvar läppen av oss
• Lill-Puben med "gänget"
  
• Parkrocken
• Sitta uppe hela natten och titta på Oscarsgalan
• Att vara "närmast sörjande" när Station Obscen uppträder :)
• Depeche Mode-konserten i Globen -93

Det totalt oförglömliga citatet:

"Han jobbar med autentiska barn"

*asg*

Ja se....det var tider det :)

Tog ett återfall igår.
Ensam, lördagskväll....självklart trillade jag dit :(

Men nu när jag sitter och rannsakar mig själv så hade jag planerat detta.
Veckan har varit otroligt tung och sorgsam.
På torsdagen mådde jag helt plötsligt bättre och kände mig glad.
Jag visste inte riktigt varför...men djupt därinne var det någonting som hände.

Längtans väg.....

Jag började planera för en sista fylla som jag skulle ta i min ensamhet på lördagen.
Helt plötsligt blev allt så mycket lättare och jag hade något att se fram emot.
Jag ljög för flera stycken igår. Eller snarare mörkade mina avsikter.
Jag valde bort att träffa min pojkvän för att kunna dricka.

Hur känner jag mig idag då?

Tänk er tio ton sopor och underst - där är jag.

Jag vet att jag har gjort många besvikna nu.
Nu ångrar ni väl er att ni trodde på mig.
Jag trodde aldrig på mig.
Jag tror inte att jag kommer att klara detta.

Trots det så tänker jag inte ge upp.
Jag tänker ta mig till Ny Vy och erkänna för alla där om att jag tagit återfall.
Jag måste.

Igår berättade jag för en bekant att jag var alkoholist, och han svarade:
-Men du som är så söt??

Tja, ska man skratta eller gråta....

Har börjat på Ny Vy nu
Har inte orkat skriva något tidigare i veckan
Det har varit en minst sagt jobbig vecka.

Jag började på NV för att jag hade "alkoholproblem"

Alla andra presenterade sig som "Hasse Alkoholist"

Okej...

Jag presenterade mig som M**** 34 år

Tre dagar senare fanns ingen återvändo

M**** a l k o h o l i s t

Jag sa det.

Jag klarade det.

Inte utan tårar förstås.

Fan.

Jag känner ju igen mig om nästan allt de berättar om.

Helvete.

Jag är alkoholist

Som mina föräldrar

Hur fan kom jag dit?

Hur kunde jag låta mig själv gå så långt?

Fan. Fan . Fan.

Är det något band som jag alltid har velat vara groupie åt så är det väl Rammstein.

:P

Så därför önskar jag mig den här boxen i julklapp ;)

Ensam.

Sitter bara här vi datorn.
Dricker dricker dricker.

Borde äta.

Törs inte göra något annat än sitta här och försvinna i musiken.

Kanske går det över.

Törs inte gråta.
FÅR inte bryta ihop.
Orkar inte en sväng på psyk igen.
(med allt vad det innebär i efterhand)

Får inte skära för djupt.

Har själv valt ensamheten.
Orkar inte prata, inte förklara.

Orkar inte att du tittar på mig.

Jag vill inte finnas.

Mörkt vatten som lockar.

Törs inte vara hos Honom för hans vatten utanför huset lockar för mycket.
Det viskar...kom kom kom....
Svart och lockande.
Att bara få sjunka ner där och låta vattnet fylla mina lungor.

En trött kropp och en trött själ som får
Evig frid

Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag
Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
men lyckan i grunden, precis som jag
Vi är som personifierade tvåtusental
i ett virrvarr av chanser och val

Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår
när du somnar om natten, precis som jag
utan mening på jakt efter ruset, genom dunket och bruset
Du lever för skratten, precis som jag
Vi är som flugor i smöret på nån annans kalas
Vi proppar i oss och vi vaknar som as 
Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor
Dom hjälper mot ledan, precis som du

Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar
och längtar till fredan, precis som du
Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel...
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel...